Note to self, or everybody else.

Jag står med utsträckta armar under träden när höstlöven faller. Ser deras sista piruetter innan de når marken och begravs under skosulor och vardagsstress. Jag promenerar med Patrick watson och drar fingrarna över höstvåta stenmurar. Och jag känner faktiskt att jag lever. För trots att höstlöven ligger döda, kommer träden åter igen att stå i full blom och egentligen skiftar livet lika mycket som årstiderna. Och det finns vackra ting emellan andetagen också. Som morgondimma, kvällssol och regelbundna hjärtslag. 

Obeying orders and killing time.

Livet hann i fatt mig och jag går för det mesta upp före solen. Pendlar mellan sjukhus och huskurer, försöker hålla immunförsvaret på avstånd i inkubationstid- och otid. Jag spritar händerna och håller mig isolerad, i väntan på klartecken. Jag författar slarviga noter i värmeljus-ljus och skriver parafras på mitt förflutna. För att det är till det bättre. Efter vintersolståndet blir det ljusare och livet känns nog verkligare då. 

Tills dess lyder jag order och håller tummarna. Och egentligen är det inte så tokigt, med tanke på omständigheterna. 

Science not-so-fiction.

Utanför fönstret har rosorna dött & jag diskar i min morgonrock. På kvällen. Det är lite omvänt alltihop. Dagarna & resten. Mest för att rutiner känns onödiga nu. Jag räknar ner till mittenavoktober. Kryssar över dagarna i kalendern, som i ett dåligt skrivet manus. Jag lyder instruktioner och håller med, lyssnar, lär och låtsasgillar läget. Men jag får inte hoppas. Liksom inte vara tacksam, fast inte heller ledsen.

Det är bra, allting. Jag är utvald. Privilegierad. Jag sätter känslorna på mute, håller med och håller mig avhållsam. För det mesta. Jag infinner mig i ofrivilliga maximer, gillar på säkra platser & jag säger ingenting. 

Fjärilarna har gått i ide. Tillsammans med hela under-lakanen-i-morgonljus-känslan. Det fingertoppsfina & mellan-raderna-subtila.

Men det gör kanske ingenting. Det är ju lite omvänt alltihop och jag försöker ändå fokusera på andningen. I väntan på annat. 

Stop (e)motion and other things.

Det är inte tal om någon ångest, egentligen.

Ångest brukar beskrivas som någon slags rädsla eller oro och den är ganska obefintlig. Men allting annat är obefintligt, också. Det nya och pirrande. Dagarna tycks gå i repris och syret känns begagnat. 

Vi läser inövade repliker och gör aldrig mer än tillräckligt. 

Ibland verkar blodet också ha tröttnat på slentrianvardagen. Kanske är det därför det känns kolsyrat och bubblar sådär i benen om nätterna.  

Det kanske bara är rastlöshet, det är inte så farligt, egentligen. 

Men sommaren försvann bakom nerdragna persienner. Jag har iakttagit den i min morgonrock, franskt, romantiskt och riskfritt. Träden byter färg & människorna kläder. Dagarna går och gårdagen var alltid bättre förr. Men september känns läkande och hösten är välkommen. Morgonen är bitande frisk och om kvällarna känns asfalten uppvärmd. Regnet är skonsamt på ett vänskapligt sätt och det kanske är spännande nog, för nu. 

Jealous and unmaked-up.

Jag iakttar världen genom en smutsig lins och lyckas aldrig gnugga morgonen ur ögonen. Jag viker papperstranor och låtsas flyga, målar av solnedgången och försöker fånga kvällssilhuetterna. Jag låtsas-älskar & nästan-lever. Lyssnar & andas. Men jag hittar inte detaljerna och försvinner i det stora hela. 

Jag dagdrömmer & går i sömnen. Håller fiktiva älskare i handen & gillar på avstånd. 

.

Förför mig. Berusa och berör mig. När världen är tom & baklänges. I 24h - en evighet. 

Justify, pray.

Jag målade väggarna och började om. Hittade ett sätt att fördriva tiden och ignorerade lite att det är ofrivilligt. Jag drömmer om Paris och förlåter Kanada. Andas in Göteborg och försonas med verkligheten. Jag drar fötterna genom vildvuxet gräs och inväntar åskan. För att gå sådär på linan mellan romantik och misär, med hjärtat i händerna och pulsen på hold. 

Midnight snack & small talk.

Jag iakttar världen från mitt sovrumsfönster och kommer aldrig riktigt under huden-nära. Jag ser staden vakna och byta färg och gå från vilopuls- maxpuls. Föränderlig och levande. Jag dricker mitt morgonkaffe och kvällste i samma morgonrock, och jag skriver samma meddelanden på imman i badrumsspegeln efter duschen.
Jag kanske ska göra som fåglarna. Flytta söderut. Eller norr. Eller till något av de kombinerade väderstrecken.
För att slippa kylan & kallprat. Och byta till det där verkliga, föränderliga och levande. Som våra förfäder och barnbarn. 

Mostly summer, nearly spring.

I might secretly like you.

Just a bit. 

Midnight Mistake, Sunday Mourning.

Träden bytte kläder och jag tog av mig mina. Jag fastnade mellan förtjusning och berusning och fängslades av det fria valet. För att vakna upp ångestfylld och smutsig mellan misstag och förhoppningar. Gårdagen spelas på repeat och jag ser hur den förstör en framtid. Lite bitvis & på en helhet. 

Så jag vandrar hem utan strumpor, med fläckat samvete, som jag förundras över min fantastiska oförmåga att leva som jag lär. 

Academic note, act of God.

Du upptäcker världen och jag drömmer om den. Vi reser och vi faller, finner & försvinner. Vi försöker foga ihop verkligheten så att den skall få någon form av mening. En början och ett slut och någonting däremellan. Men vi studerar bara skuggbilderna och kanske finns det inga riktiga konturer mellan allt. Vi finner syre och döper grundämnen, fryser vatten och blir handlingsförlamade.
Vi kommer vilse, vi hittar rätt. 
Och vi slutar leta. 
Vi sätter Gud mot resten och hoppas på det bästa.

Vi läser raderna av de forna grekerna, och försvinner i den tidlösa argumentationen. Individen & staten, själen och döden. 

Och vi försvinner mellan epokerna. 

Vi går sönder, vi blir ihop. Och vi sprider ut oss själva på fem miljoner kvadratkilometer. 

Vi tappar förståndet, vi förstår och vi missförstår. 

Men vi lyckas aldrig riktigt fylla ut tomrummet. 

Så du upptäcker världen och jag försöker upptäcka dig. Egentligen är det bara två sidor av samma mynt. Som individen och staten, Darwin och Gud. Ett sätt att få en början och ett slut.

Och någonting däremellan. 

Adding fractions.

You live some, you loose some. 

Det har pratats något överjävligt om känslor det senaste. Som om det vore en mänsklig rättighet att få känna för någon. Eller att känna överhuvudtaget. Ilska och rädsla och allt det där. Lika självklart som att andas och att solen går upp varje morgon. Det är som om folk inte reagerar längre, på hand-i-hand-människorna & kolla-djupt-i-ögonen-paren. Jag motsätter mig det inte, det storslagna & småsinta. Men jag vill ropa till världen hur flyktigt det är. Stå vid korsvägen med stora skyltar som säger att undergången är lika nära som frälsningen. Eller kanske att de är synonymer. Fast kanske är det en överdrift. 

Jag antar bara att jag inte riktigt lyckats vänja mig vid det där tomrummet. Det ekande ljudet i bröstkorgen när hjärtat slår. Den gurglande känslan i magen när fjärilarna dör. Och jag saknar det nog lite. Att vara naken, naiv och dum i huvudet, lite på samma gång. Att vara förbannad och rädd och allt det där. Känslomässigt tredimensionell. I stället resonerar jag kring livet och andas regelbundet, med hjärtat i händerna. Och pratar något överjävligt om känslor. Med en slags svärmisk förtjusning. 

A fond farewell.

LeLoveimage.blogspot.com

Jag har gjort allt. Hållit andan och händer och allt det där. Blottat mig i badrumsljus & sovrumsmörker och klamrat mig fast vid forna möten. 

Men hur mycket jag än studerar den känslomässiga metafysiken inser jag att vi har nog olika semantik. Det finns ingenting kvar. Det har nog aldrig funnits någonting från början. Jag kanske romantiserade allting. Fastnade i illusionen av att människor kan leva i termer av ögonblick. Bevingade & fria. Men städer faller sönder & vi är lika trasiga som förut. Du krigar med samvetesdemoner och jag är inte självhatande nog att alliera dig. Eller att invänta dig. Så jag lämnar tålamodet och erkänner mig besegrad.  

A bit of ignorance, a bit of truth.

Försäkringskassan ser ut precis så man kan tänka sig att en statlig institution skall se ut. Gult tegel, passerkort och runda bord med furufaner. Jag får träffa Britt-Marie Kinnmark. Hon känns lite som den nervösa praktikanten som finns i alla filmer som skall skildra amerikanska företag där både män och kvinnor bär kavaj. Hon som spiller kaffe över chefens viktiga papper när hon kollar på huvudkaraktären med ariskt utseende, som hon har en förälskelse i. Hon som blir snygg i slutet på filmen och får killen.
Fast jag har svårt att tro att Britt-Marie Kinnmark kommer att få killen.
Jag har svårt att tro att hon kommer att bli snygg. Hennes vänstra ringfinger är naket och jag tänker att hon nog valt att förlova sig med skogspromenader och en kopp söderblandning innan söndagsdeckaren på TV4.
Jag får hennes visitkort. Det är inte ett riktigt visitkort som görs i tryckerier med ordentliga gränssnitt, utan ett ca 8 cm brett och 4 cm högt papper där hon skrivit sina uppgifter i 9pt höga times new roman-bokstäver. 

Jag antar att hon har skrivit uppgifterna själv i ett word-dokument och sedan kopierat upp flera kopior. Sen har hon suttit och klippt upp alla olika papper. Som när man var liten och skulle sälja sina leksaker för att få råd med godis, och satt och klippte flärpar för sitt telefonnummer innan man tapetserade stadens mataffärer med sin handgjorda annons.

Hon förklarar om ersättningar. Om inkomster & beräkningstabeller. Om tidsbegränsningar och arbetsprocesser och beslutsdatum. Och felmarginaler, så klart.
Britt-Marie Kinnmark förklarar pedagogiskt, trots sin stammande värmländska. Hon visar tabeller och villkor och låtsassympati. Hon tar mig i hand och säger att hon hör av sig inom kort. 

Sedan väntar jag. 

I 141 dagar.
Och ringer Britt-Marie Kinnmark.
Hon börjar stamma på sin värmländska.

 

- Ja, jag hade just tänkt ringa dig..

- Jo. Nu behövde du inte det. Hur går det med beslutet?

- Ja, angående det. Vi behöver lite uppgifter.. Hur mycket var det du tjänade förra året?

- Ehm. Vet ni inte det? Jag trodde det utgjorde grunden för beslutet?

- Det är sant, men vi verkar inte ha rätt uppgifter,du hade skickat in ett papper här, där det står att du tjänat 123 050:- under November,ja, det ser lite konstigt ut. 

- Nej.. Det har jag inte. Jag tjänade 12 305:- i November. Det är ett kommatecken efter tvåan där. 

- Jaha. (skrattar nervöst. På värmländska. Skratt på värmländska är väldigt speciellt, inte smittande på något vis utan det är snarare ett sådant skratt man kan höra från någon som just sagt ett riktigt dåligt skämt i närheten av en person hon inte är bekväm med). Det förklarar ju saken, då blir det lite lättare.

- Så, ni behöver egentligen inga handlingar från mig?

- Nej, då ska vi nog ha allt. Fast det är en ganska svår process,det är mycket att räkna ut.

- Ja, hur mycket jag tjänade förra året. Det är väl bara att addera summan från mitt ena jobb med summan från mitt andra, vilka uppgifter ni fått in. 

- Ja, så är det väl. Och sedan kolla vilken ersättning det ger då.

- Så, ni behöver en miniräknare? Och en ersättningstabell?

- Ja.. Det kan man väl säga. 

När vi lägger på är ingen av oss klokare. Jag står med hennes visitkort i tunt utskriftspapper och stirrar på de 9pt höga bokstäverna som bokstaverar namnet på min bödel. På bordet ligger mina skattetabeller utspridda. Kanske gick skatten i November till att skriva ut Britt-Marie Kinnmarks visitkort. Eller till kaffebrödet. Eller till att utforma beräkningstabeller och arbetsprocesser.
Och felmarginaler,
så klart. 

Acting normal, crazy fool.

Det är nästan helt tomt i brunnsparken klockan nollfem.femtio. Himlen är krispigt blå och pudrad med ljusrosa sockervaddsmoln. Utanför Nordstan står en man med sin gitarr. Han sjunger om att rädda natten, omringad av parkbänksalkoholister & platåskorstjejer med postorderdreads, som fastnade på vägen hem från efterfesten.

Morgonpigga fiskmåsar jagar frukost och kvällströtta veckopendlare smälter sin. Trottoarerna är kalla och luften är ny. Det är en sådan morgon som känns som ett nederlag och en nystart, lite på samma gång. Men mest av allt känns den verkligt surrealistisk. 


Natten känns ganska avlägsen, trots att jag nyss lät den upplysa mig och utpumpa mig, mitt i blodtrycksfall och uppståndelse. Du avslöjade sanningar för dig själv (för jag var redan upplyst) som du visade mig kartan över himlavalvet (och det känslomässiga helvetestrasslet). 
Du har redan svaret på alla dina frågor, om du tänker efter. 
Men jag klandrar dig inte. Det är lätt att göra livet svårt & allting är föränderligt ändå. Det ingår i premisserna av att leva och känna. Jag har inget emot att vara en referens i ditt liv, så länge jag får läsa dig. Ett kapitel eller flera. 
Och kanske känna lite för dig. Kravlöst & rättvisemärkt, med hjärtat ut-och-in. 

A touch of October in Almost spring.

Jag står på balkongen med Belle & Sebastian. Staden har tagit skydd från regnet, jag har förälskat mig i det. Det är sådant där vattenspridarregn, som gör dig blöt på hela kroppen samtidigt, men i så små mängder i taget att du inte märker det. 
Luften är ljummen och vindarna ödmjuka. Hade temperaturen bara varit lite högre så hade jag kunnat känna doften av blöt asfalt och jag hade kunnat gå barfota utan att vara dumdristig. Känt strukturen av kullersten i hålfoten och blöt jord mellan tårna. Renässans. 
April känns som oktober. Nätterna är varken ljusa eller mörka och andetagen har inte frusit ännu. Den tunga vinterisen har släppt taget om sjöarna och träden vaknar ur sin koma. 
Snart. Snart ska också folket vakna ur sin. Det ska bli fint. 

April fools & fooling around.

Jag har dansat hål i mina skor och sprungit mellan olika episoder av mitt liv, inom loppet av ett dygn.

Jag har smugit in bakvägen till en svartpub på 160 kvadrat, räknat födelsemärken på okända underarmar och gått barfota över blöt asfalt mellan Lördag-Söndag. Bara för att återfinna mig själv i bortglömda vänner, mitt i skrattkrampen och idiotin. 

Jag har stått på hold länge nu, avvaktande och nästan-kännande. Jag har tappat alla nyanser i jakten på färgerna & försökt ta de djupa andetagen trots att syret är begagnat. 

Men jag tycks stå kvar där jag började och jag känner inte dig. 

Så jag återupptar ett gammalt kapitel, eller så hoppar jag bara över ett nuvarande. 

För att det var bättre förr & jag orkar inte hålla andan. 

Two timing & tongue twisting.

.

Det känns som om jag har huvudet under vattenytan. Ljudet blir vibrerande på något vis & jag kan höra hur blodet tycks pumpas baklänges. Syret känns begagnat & jag tycks aldrig riktigt finna fotfäste. Jag är antagligen naiv. Jag är känslomässigt schizofren och fysiskt bipolär. Jag har vridit ur mina tankar som en blöt handduk och jag känner mig dränerad. För jag står på stand by och det kostar energi. 

Men nätterna är ljusa och dagarna är en timma kortare. 

Så, förför mig. 

Tangerines and tablecloths.

 Foto: Sandra Freij

Jag röker en kvarglömd cigarett strax innan solen går ner. Leksaksbilarna nedanför storhöjden är fast i rusningstrafik och sekunderna går i slow motion. 

Det ligger ett ihållande lugn över staden. Färgerna är ljusa & träden dansar. På balkongen mitt emot sitter en man i tofflor. Han sträcker på sin hals för att fånga upp den sista kvällssolen. Han lutar sig mot den ljusa tegelväggen och lyfter sin kopp. Det kanske är Te i den. Kanske laddar han inför ett kvällsjobb med kaffe. Det vilar ett leende i mungipan & han stampar med foten som i takt till någon musik. Han har ingen aning om att jag iakttar honom. Det känns som om jag våldtar honom. Gör intrång på hans privata stund. Kanske vill han att jag delar den med honom. Sprida glädjen, på något vis. 
Jag låter cigaretten vila mellan fingrarna. Glöden är blir ivrig i vinden & det askar på mina byxor. Jag borde boka tvättid. 

Och dricka kaffe på balkongen till osynlig musik. 

Though it's not the first time.

.

Ljuset om morgontimmarna är underexponerat och det är liksom synligt att luften är kall. Det är som att vakna upp till något som borde ha reinkarnerats, men jag känner bara att något har dött. Fönstret står öppet ett par centimeter och avlägset hörs stadsljuden. Jag drar täcket över huvudet, mest för att se om jag fortfarande kan höra fjärilarnas vingslag under huden. Kanske har de flyttat söderut. 
I köket droppar kranen. Vattendropparna slår mot diskhon i takt med sekundvisaren. 
Det är en fin melodi. Jordnära och lagom. 
Disken har byggt små torn. Det är stabila konstruktioner. Det vore synd att röra dem. 
I botten av kaffeburken ligger ett dödsbevis av ensamma korn. Kaffet är slut.  
Så jag byter strumpor och startar om. 
Gnuggar morgonen ur ögonen och stämmer möte med verkligheten. 

Thistle & weeds.

.

Leader-ship. Friend-ship. Relation-ship.  

The great escape.

.

Jag räknar dagarna på fingrarna och försöker komma ihåg att andas. Men jag har tvättat mina lakan och jag har glömt bort färgen på dina ögon. Så jag inviger min balkong och försöker hålla fast vid fiktiva ögonblick. Men du har märkt insidan av min bröstkorg med dina initialer & jag börjar fundera på om jag lyckades finna din.

För bakom kulisserna av ett sömndrucket Göteborg är allting vackert. Lika naket som en hemlighet & utan instruktioner. Men när solen väl tränger igenom den skylande fasaden slutar pulsen gå i slow motion, och då är det som om hjärtat slår dubbla slag för att hinna ikapp. Det är nog därför jag glömmer att andas.

.

Industriröken formar molnfigurer över hustaken och jag försöker formulera orden, i väntan på morgontrafiken. 

Jag vill egentligen inte måla min värld i dina händer & stanna tiden med min ovisshet. Jag vill bara kunna andas så att blodet skummar längst ut i fingertopparna.

Och jag vill le lite. Med tankarna på annat håll.