Academic note, act of God.

Du upptäcker världen och jag drömmer om den. Vi reser och vi faller, finner & försvinner. Vi försöker foga ihop verkligheten så att den skall få någon form av mening. En början och ett slut och någonting däremellan. Men vi studerar bara skuggbilderna och kanske finns det inga riktiga konturer mellan allt. Vi finner syre och döper grundämnen, fryser vatten och blir handlingsförlamade.
Vi kommer vilse, vi hittar rätt. 
Och vi slutar leta. 
Vi sätter Gud mot resten och hoppas på det bästa.

Vi läser raderna av de forna grekerna, och försvinner i den tidlösa argumentationen. Individen & staten, själen och döden. 

Och vi försvinner mellan epokerna. 

Vi går sönder, vi blir ihop. Och vi sprider ut oss själva på fem miljoner kvadratkilometer. 

Vi tappar förståndet, vi förstår och vi missförstår. 

Men vi lyckas aldrig riktigt fylla ut tomrummet. 

Så du upptäcker världen och jag försöker upptäcka dig. Egentligen är det bara två sidor av samma mynt. Som individen och staten, Darwin och Gud. Ett sätt att få en början och ett slut.

Och någonting däremellan. 

Adding fractions.

You live some, you loose some. 

Det har pratats något överjävligt om känslor det senaste. Som om det vore en mänsklig rättighet att få känna för någon. Eller att känna överhuvudtaget. Ilska och rädsla och allt det där. Lika självklart som att andas och att solen går upp varje morgon. Det är som om folk inte reagerar längre, på hand-i-hand-människorna & kolla-djupt-i-ögonen-paren. Jag motsätter mig det inte, det storslagna & småsinta. Men jag vill ropa till världen hur flyktigt det är. Stå vid korsvägen med stora skyltar som säger att undergången är lika nära som frälsningen. Eller kanske att de är synonymer. Fast kanske är det en överdrift. 

Jag antar bara att jag inte riktigt lyckats vänja mig vid det där tomrummet. Det ekande ljudet i bröstkorgen när hjärtat slår. Den gurglande känslan i magen när fjärilarna dör. Och jag saknar det nog lite. Att vara naken, naiv och dum i huvudet, lite på samma gång. Att vara förbannad och rädd och allt det där. Känslomässigt tredimensionell. I stället resonerar jag kring livet och andas regelbundet, med hjärtat i händerna. Och pratar något överjävligt om känslor. Med en slags svärmisk förtjusning. 

A fond farewell.

LeLoveimage.blogspot.com

Jag har gjort allt. Hållit andan och händer och allt det där. Blottat mig i badrumsljus & sovrumsmörker och klamrat mig fast vid forna möten. 

Men hur mycket jag än studerar den känslomässiga metafysiken inser jag att vi har nog olika semantik. Det finns ingenting kvar. Det har nog aldrig funnits någonting från början. Jag kanske romantiserade allting. Fastnade i illusionen av att människor kan leva i termer av ögonblick. Bevingade & fria. Men städer faller sönder & vi är lika trasiga som förut. Du krigar med samvetesdemoner och jag är inte självhatande nog att alliera dig. Eller att invänta dig. Så jag lämnar tålamodet och erkänner mig besegrad.  

A bit of ignorance, a bit of truth.

Försäkringskassan ser ut precis så man kan tänka sig att en statlig institution skall se ut. Gult tegel, passerkort och runda bord med furufaner. Jag får träffa Britt-Marie Kinnmark. Hon känns lite som den nervösa praktikanten som finns i alla filmer som skall skildra amerikanska företag där både män och kvinnor bär kavaj. Hon som spiller kaffe över chefens viktiga papper när hon kollar på huvudkaraktären med ariskt utseende, som hon har en förälskelse i. Hon som blir snygg i slutet på filmen och får killen.
Fast jag har svårt att tro att Britt-Marie Kinnmark kommer att få killen.
Jag har svårt att tro att hon kommer att bli snygg. Hennes vänstra ringfinger är naket och jag tänker att hon nog valt att förlova sig med skogspromenader och en kopp söderblandning innan söndagsdeckaren på TV4.
Jag får hennes visitkort. Det är inte ett riktigt visitkort som görs i tryckerier med ordentliga gränssnitt, utan ett ca 8 cm brett och 4 cm högt papper där hon skrivit sina uppgifter i 9pt höga times new roman-bokstäver. 

Jag antar att hon har skrivit uppgifterna själv i ett word-dokument och sedan kopierat upp flera kopior. Sen har hon suttit och klippt upp alla olika papper. Som när man var liten och skulle sälja sina leksaker för att få råd med godis, och satt och klippte flärpar för sitt telefonnummer innan man tapetserade stadens mataffärer med sin handgjorda annons.

Hon förklarar om ersättningar. Om inkomster & beräkningstabeller. Om tidsbegränsningar och arbetsprocesser och beslutsdatum. Och felmarginaler, så klart.
Britt-Marie Kinnmark förklarar pedagogiskt, trots sin stammande värmländska. Hon visar tabeller och villkor och låtsassympati. Hon tar mig i hand och säger att hon hör av sig inom kort. 

Sedan väntar jag. 

I 141 dagar.
Och ringer Britt-Marie Kinnmark.
Hon börjar stamma på sin värmländska.

 

- Ja, jag hade just tänkt ringa dig..

- Jo. Nu behövde du inte det. Hur går det med beslutet?

- Ja, angående det. Vi behöver lite uppgifter.. Hur mycket var det du tjänade förra året?

- Ehm. Vet ni inte det? Jag trodde det utgjorde grunden för beslutet?

- Det är sant, men vi verkar inte ha rätt uppgifter,du hade skickat in ett papper här, där det står att du tjänat 123 050:- under November,ja, det ser lite konstigt ut. 

- Nej.. Det har jag inte. Jag tjänade 12 305:- i November. Det är ett kommatecken efter tvåan där. 

- Jaha. (skrattar nervöst. På värmländska. Skratt på värmländska är väldigt speciellt, inte smittande på något vis utan det är snarare ett sådant skratt man kan höra från någon som just sagt ett riktigt dåligt skämt i närheten av en person hon inte är bekväm med). Det förklarar ju saken, då blir det lite lättare.

- Så, ni behöver egentligen inga handlingar från mig?

- Nej, då ska vi nog ha allt. Fast det är en ganska svår process,det är mycket att räkna ut.

- Ja, hur mycket jag tjänade förra året. Det är väl bara att addera summan från mitt ena jobb med summan från mitt andra, vilka uppgifter ni fått in. 

- Ja, så är det väl. Och sedan kolla vilken ersättning det ger då.

- Så, ni behöver en miniräknare? Och en ersättningstabell?

- Ja.. Det kan man väl säga. 

När vi lägger på är ingen av oss klokare. Jag står med hennes visitkort i tunt utskriftspapper och stirrar på de 9pt höga bokstäverna som bokstaverar namnet på min bödel. På bordet ligger mina skattetabeller utspridda. Kanske gick skatten i November till att skriva ut Britt-Marie Kinnmarks visitkort. Eller till kaffebrödet. Eller till att utforma beräkningstabeller och arbetsprocesser.
Och felmarginaler,
så klart. 

Acting normal, crazy fool.

Det är nästan helt tomt i brunnsparken klockan nollfem.femtio. Himlen är krispigt blå och pudrad med ljusrosa sockervaddsmoln. Utanför Nordstan står en man med sin gitarr. Han sjunger om att rädda natten, omringad av parkbänksalkoholister & platåskorstjejer med postorderdreads, som fastnade på vägen hem från efterfesten.

Morgonpigga fiskmåsar jagar frukost och kvällströtta veckopendlare smälter sin. Trottoarerna är kalla och luften är ny. Det är en sådan morgon som känns som ett nederlag och en nystart, lite på samma gång. Men mest av allt känns den verkligt surrealistisk. 


Natten känns ganska avlägsen, trots att jag nyss lät den upplysa mig och utpumpa mig, mitt i blodtrycksfall och uppståndelse. Du avslöjade sanningar för dig själv (för jag var redan upplyst) som du visade mig kartan över himlavalvet (och det känslomässiga helvetestrasslet). 
Du har redan svaret på alla dina frågor, om du tänker efter. 
Men jag klandrar dig inte. Det är lätt att göra livet svårt & allting är föränderligt ändå. Det ingår i premisserna av att leva och känna. Jag har inget emot att vara en referens i ditt liv, så länge jag får läsa dig. Ett kapitel eller flera. 
Och kanske känna lite för dig. Kravlöst & rättvisemärkt, med hjärtat ut-och-in. 

A touch of October in Almost spring.

Jag står på balkongen med Belle & Sebastian. Staden har tagit skydd från regnet, jag har förälskat mig i det. Det är sådant där vattenspridarregn, som gör dig blöt på hela kroppen samtidigt, men i så små mängder i taget att du inte märker det. 
Luften är ljummen och vindarna ödmjuka. Hade temperaturen bara varit lite högre så hade jag kunnat känna doften av blöt asfalt och jag hade kunnat gå barfota utan att vara dumdristig. Känt strukturen av kullersten i hålfoten och blöt jord mellan tårna. Renässans. 
April känns som oktober. Nätterna är varken ljusa eller mörka och andetagen har inte frusit ännu. Den tunga vinterisen har släppt taget om sjöarna och träden vaknar ur sin koma. 
Snart. Snart ska också folket vakna ur sin. Det ska bli fint. 

April fools & fooling around.

Jag har dansat hål i mina skor och sprungit mellan olika episoder av mitt liv, inom loppet av ett dygn.

Jag har smugit in bakvägen till en svartpub på 160 kvadrat, räknat födelsemärken på okända underarmar och gått barfota över blöt asfalt mellan Lördag-Söndag. Bara för att återfinna mig själv i bortglömda vänner, mitt i skrattkrampen och idiotin. 

Jag har stått på hold länge nu, avvaktande och nästan-kännande. Jag har tappat alla nyanser i jakten på färgerna & försökt ta de djupa andetagen trots att syret är begagnat. 

Men jag tycks stå kvar där jag började och jag känner inte dig. 

Så jag återupptar ett gammalt kapitel, eller så hoppar jag bara över ett nuvarande. 

För att det var bättre förr & jag orkar inte hålla andan.