You live some, you loose some.
Det har pratats något överjävligt om känslor det senaste. Som om det vore en mänsklig rättighet att få känna för någon. Eller att känna överhuvudtaget. Ilska och rädsla och allt det där. Lika självklart som att andas och att solen går upp varje morgon. Det är som om folk inte reagerar längre, på hand-i-hand-människorna & kolla-djupt-i-ögonen-paren. Jag motsätter mig det inte, det storslagna & småsinta. Men jag vill ropa till världen hur flyktigt det är. Stå vid korsvägen med stora skyltar som säger att undergången är lika nära som frälsningen. Eller kanske att de är synonymer. Fast kanske är det en överdrift.
Jag antar bara att jag inte riktigt lyckats vänja mig vid det där tomrummet. Det ekande ljudet i bröstkorgen när hjärtat slår. Den gurglande känslan i magen när fjärilarna dör. Och jag saknar det nog lite. Att vara naken, naiv och dum i huvudet, lite på samma gång. Att vara förbannad och rädd och allt det där. Känslomässigt tredimensionell. I stället resonerar jag kring livet och andas regelbundet, med hjärtat i händerna. Och pratar något överjävligt om känslor. Med en slags svärmisk förtjusning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar