Just wait a while. for the right day.

Jag har jobbat ett sextontimmarspass och kan inte känna pulsen. Jag vet inte om det går i ultrarapid eller slow-motion. Eller om det stagnerat. 

Livet. 

Jag räknar dagarna och försvinner någonstans mitt emellan. 

Andetag & Hjärtslag. 

Gräset byter färg & doft och asfalten läggs & fuktas. Göteborg har fått livslust & morgnarna är trötta. Jag finner nya kontakter och försöker känna igen andra. 

Och jag försöker att inte känna. 

Det går bra, för det mesta. Att leva, lära och allt det där. 

Att hoppa över bakfyllor och dödsångest, getingfobi och kanske till och med hopplöshet. Men det är svårt. Att inte känna.

Att välkomna det okända och fruktansvärt skrämmande. 

Så jag placerar det förflutna mellan raderna. Där det kanske alltid har varit. 

Förbisett och ouppskattat. 

Biter mig i läppen och hoppar över min ånger. 

Och tänker i presens och futurum. 

Med uteslutna känslor. 

Note to self, or everybody else.

Jag står med utsträckta armar under träden när höstlöven faller. Ser deras sista piruetter innan de når marken och begravs under skosulor och vardagsstress. Jag promenerar med Patrick watson och drar fingrarna över höstvåta stenmurar. Och jag känner faktiskt att jag lever. För trots att höstlöven ligger döda, kommer träden åter igen att stå i full blom och egentligen skiftar livet lika mycket som årstiderna. Och det finns vackra ting emellan andetagen också. Som morgondimma, kvällssol och regelbundna hjärtslag. 

Obeying orders and killing time.

Livet hann i fatt mig och jag går för det mesta upp före solen. Pendlar mellan sjukhus och huskurer, försöker hålla immunförsvaret på avstånd i inkubationstid- och otid. Jag spritar händerna och håller mig isolerad, i väntan på klartecken. Jag författar slarviga noter i värmeljus-ljus och skriver parafras på mitt förflutna. För att det är till det bättre. Efter vintersolståndet blir det ljusare och livet känns nog verkligare då. 

Tills dess lyder jag order och håller tummarna. Och egentligen är det inte så tokigt, med tanke på omständigheterna. 

Science not-so-fiction.

Utanför fönstret har rosorna dött & jag diskar i min morgonrock. På kvällen. Det är lite omvänt alltihop. Dagarna & resten. Mest för att rutiner känns onödiga nu. Jag räknar ner till mittenavoktober. Kryssar över dagarna i kalendern, som i ett dåligt skrivet manus. Jag lyder instruktioner och håller med, lyssnar, lär och låtsasgillar läget. Men jag får inte hoppas. Liksom inte vara tacksam, fast inte heller ledsen.

Det är bra, allting. Jag är utvald. Privilegierad. Jag sätter känslorna på mute, håller med och håller mig avhållsam. För det mesta. Jag infinner mig i ofrivilliga maximer, gillar på säkra platser & jag säger ingenting. 

Fjärilarna har gått i ide. Tillsammans med hela under-lakanen-i-morgonljus-känslan. Det fingertoppsfina & mellan-raderna-subtila.

Men det gör kanske ingenting. Det är ju lite omvänt alltihop och jag försöker ändå fokusera på andningen. I väntan på annat. 

Stop (e)motion and other things.

Det är inte tal om någon ångest, egentligen.

Ångest brukar beskrivas som någon slags rädsla eller oro och den är ganska obefintlig. Men allting annat är obefintligt, också. Det nya och pirrande. Dagarna tycks gå i repris och syret känns begagnat. 

Vi läser inövade repliker och gör aldrig mer än tillräckligt. 

Ibland verkar blodet också ha tröttnat på slentrianvardagen. Kanske är det därför det känns kolsyrat och bubblar sådär i benen om nätterna.  

Det kanske bara är rastlöshet, det är inte så farligt, egentligen. 

Men sommaren försvann bakom nerdragna persienner. Jag har iakttagit den i min morgonrock, franskt, romantiskt och riskfritt. Träden byter färg & människorna kläder. Dagarna går och gårdagen var alltid bättre förr. Men september känns läkande och hösten är välkommen. Morgonen är bitande frisk och om kvällarna känns asfalten uppvärmd. Regnet är skonsamt på ett vänskapligt sätt och det kanske är spännande nog, för nu. 

Jealous and unmaked-up.

Jag iakttar världen genom en smutsig lins och lyckas aldrig gnugga morgonen ur ögonen. Jag viker papperstranor och låtsas flyga, målar av solnedgången och försöker fånga kvällssilhuetterna. Jag låtsas-älskar & nästan-lever. Lyssnar & andas. Men jag hittar inte detaljerna och försvinner i det stora hela. 

Jag dagdrömmer & går i sömnen. Håller fiktiva älskare i handen & gillar på avstånd. 

.

Förför mig. Berusa och berör mig. När världen är tom & baklänges. I 24h - en evighet. 

Justify, pray.

Jag målade väggarna och började om. Hittade ett sätt att fördriva tiden och ignorerade lite att det är ofrivilligt. Jag drömmer om Paris och förlåter Kanada. Andas in Göteborg och försonas med verkligheten. Jag drar fötterna genom vildvuxet gräs och inväntar åskan. För att gå sådär på linan mellan romantik och misär, med hjärtat i händerna och pulsen på hold. 

Midnight snack & small talk.

Jag iakttar världen från mitt sovrumsfönster och kommer aldrig riktigt under huden-nära. Jag ser staden vakna och byta färg och gå från vilopuls- maxpuls. Föränderlig och levande. Jag dricker mitt morgonkaffe och kvällste i samma morgonrock, och jag skriver samma meddelanden på imman i badrumsspegeln efter duschen.
Jag kanske ska göra som fåglarna. Flytta söderut. Eller norr. Eller till något av de kombinerade väderstrecken.
För att slippa kylan & kallprat. Och byta till det där verkliga, föränderliga och levande. Som våra förfäder och barnbarn.