Träden bytte kläder och jag tog av mig mina. Jag fastnade mellan förtjusning och berusning och fängslades av det fria valet. För att vakna upp ångestfylld och smutsig mellan misstag och förhoppningar. Gårdagen spelas på repeat och jag ser hur den förstör en framtid. Lite bitvis & på en helhet.
Så jag vandrar hem utan strumpor, med fläckat samvete, som jag förundras över min fantastiska oförmåga att leva som jag lär.
Du är min största inspiration till att både känna efter och till att skriva. Jag saknar dig och ditt fina hjärta.
SvaraRadera