Two timing & tongue twisting.

.

Det känns som om jag har huvudet under vattenytan. Ljudet blir vibrerande på något vis & jag kan höra hur blodet tycks pumpas baklänges. Syret känns begagnat & jag tycks aldrig riktigt finna fotfäste. Jag är antagligen naiv. Jag är känslomässigt schizofren och fysiskt bipolär. Jag har vridit ur mina tankar som en blöt handduk och jag känner mig dränerad. För jag står på stand by och det kostar energi. 

Men nätterna är ljusa och dagarna är en timma kortare. 

Så, förför mig. 

Tangerines and tablecloths.

 Foto: Sandra Freij

Jag röker en kvarglömd cigarett strax innan solen går ner. Leksaksbilarna nedanför storhöjden är fast i rusningstrafik och sekunderna går i slow motion. 

Det ligger ett ihållande lugn över staden. Färgerna är ljusa & träden dansar. På balkongen mitt emot sitter en man i tofflor. Han sträcker på sin hals för att fånga upp den sista kvällssolen. Han lutar sig mot den ljusa tegelväggen och lyfter sin kopp. Det kanske är Te i den. Kanske laddar han inför ett kvällsjobb med kaffe. Det vilar ett leende i mungipan & han stampar med foten som i takt till någon musik. Han har ingen aning om att jag iakttar honom. Det känns som om jag våldtar honom. Gör intrång på hans privata stund. Kanske vill han att jag delar den med honom. Sprida glädjen, på något vis. 
Jag låter cigaretten vila mellan fingrarna. Glöden är blir ivrig i vinden & det askar på mina byxor. Jag borde boka tvättid. 

Och dricka kaffe på balkongen till osynlig musik. 

Though it's not the first time.

.

Ljuset om morgontimmarna är underexponerat och det är liksom synligt att luften är kall. Det är som att vakna upp till något som borde ha reinkarnerats, men jag känner bara att något har dött. Fönstret står öppet ett par centimeter och avlägset hörs stadsljuden. Jag drar täcket över huvudet, mest för att se om jag fortfarande kan höra fjärilarnas vingslag under huden. Kanske har de flyttat söderut. 
I köket droppar kranen. Vattendropparna slår mot diskhon i takt med sekundvisaren. 
Det är en fin melodi. Jordnära och lagom. 
Disken har byggt små torn. Det är stabila konstruktioner. Det vore synd att röra dem. 
I botten av kaffeburken ligger ett dödsbevis av ensamma korn. Kaffet är slut.  
Så jag byter strumpor och startar om. 
Gnuggar morgonen ur ögonen och stämmer möte med verkligheten. 

Thistle & weeds.

.

Leader-ship. Friend-ship. Relation-ship.  

The great escape.

.

Jag räknar dagarna på fingrarna och försöker komma ihåg att andas. Men jag har tvättat mina lakan och jag har glömt bort färgen på dina ögon. Så jag inviger min balkong och försöker hålla fast vid fiktiva ögonblick. Men du har märkt insidan av min bröstkorg med dina initialer & jag börjar fundera på om jag lyckades finna din.

För bakom kulisserna av ett sömndrucket Göteborg är allting vackert. Lika naket som en hemlighet & utan instruktioner. Men när solen väl tränger igenom den skylande fasaden slutar pulsen gå i slow motion, och då är det som om hjärtat slår dubbla slag för att hinna ikapp. Det är nog därför jag glömmer att andas.

.

Industriröken formar molnfigurer över hustaken och jag försöker formulera orden, i väntan på morgontrafiken. 

Jag vill egentligen inte måla min värld i dina händer & stanna tiden med min ovisshet. Jag vill bara kunna andas så att blodet skummar längst ut i fingertopparna.

Och jag vill le lite. Med tankarna på annat håll. 

Typing paper, loosing words.

foto: Annika Svenmarck

Vi bildgooglade kärlek och förstod aldrig riktigt referenserna. Så vi vek brevduvor av våra pappershjärtan och lärde oss flyga. Jag blev kär i tonårskärlek & du i allting annat. Men vi förstod aldrig riktigt innebörden. Vi började efterlikna skuggbilderna av varandra och söka direktioner i källhänvisningen (och i botten av våra hjärtan). 

Men vi gick vilse redan i innehållsförteckningen. Så vi hoppade över ett kapitel, kastade sten i våra glashus & blåste livet i varandra. För dagarna skall gå, med synkade andetag.      

Table talk and ignorance.

Då det strålar över Japan fortsätter västvärldens medelklass med sina liv. Vardagsbekymmer & iphone-problem. Nordstan erbjuder gratis parkering och kaffefolket slåss med barnvagnsmammor på uteserveringarna. För att sedan beklaga sig över den långlivade vintern & dagens ungdom.
UD rapporterar om svenskar i säkerhet och nyhetsrapporteringen tystnar. För att gemene man skall kunna sova om nätterna och ignorera de verkliga problemen, lite till.

Takeaway coffee in springtime.

Vårsolen kysser vinterblekta kroppar & jag dementerar mina första intryck. Kylan känns mer avlägsen nu och det är lättare att andas, när fåglarna flyttat hem igen. Jag har arkiverat förhoppningarna för att somna med öppet sinne, och hjärtat på rätt sida. För att det är lättare så.
Jag lyssnar på musik utan undertoner och jag har slutat analysera dig.
För att lämna läppstiftsmärken på vita kaffekoppar och anonyma hälsningar på spårvagnshållplatserna.
Göteborg är vackrare i färg & moder jord är inte lika hämndlysten nu.
Dagarna är bra och vi lever.
Kanske, kanske kan vi också älska varandra.
Utan baktankar, som det var menat.
Det vore fint.

Tobacco, Tea and Toung-Tied.

Dagar som dessa sörjer jag mitt efternamn. Jag bläddrar igenom gamla dagböcker och sympatiserar med mitt yngre jag, innan jag skrapar ihop resterna av mitt förflutna och tar mig i kragen.
För att hantera sysslor långt över min mognadsgrad, och sedan arkivera dem i mörka-hemligheter-arkivet.

This thing we keep giving labels.

Jag har lite bättre koll på dig nu, det känns skönt. 
Det behöver inte vara krystat. Det behöver inte vara komplicerat, underförstått och oärligt.
Men det måste inte vara orgasmiskt och evigt. 
Och det behöver framför allt inte vara definierat. 
Det kan bara vara, bra. 
Och det räcker så. 

There you have it.

You win - I quit.

Take a little time for me, darling.

Jag vet inte mycket om världen och jag har nog tappat bort mig själv i livet. Jag väger mellan att gå framåt och att vara framfusig, men försvinner redan i riskanalysen. Så jag illustrerar känslorna och försöker att inte analysera dem.
Jag låter den hypnotiserande musiken distrahera dagdrömmarna och försöker spika fast skorna i asfalten, för att stanna kvar på jorden. Jag glömmer bort mina vardagsrutiner och schemalägger mina kvällar, för att somna med byxorna på i ett rökigt vardagsrum.
Jag försöker förtränga tankar om dolda motiv och missuppfattade meningar, och försöker vara en lagspelare i det sociala spelet.
Så jag biter mig i läppen och skalar av mina sms.
För jag vågar inte vända upp och ner på hela verkligheten, möblera om bröstkorgen och fylla marginalerna med hemliga initialer, när jag inte vet om jag ska vara framfusig eller om jag är framfaren.
Och jag orkar inte försöka läsa dig.
Så jag försöker finna rätt i livet, med tankarna på annat håll och pulsen på hold.
Men jag är utmattad och utmanövrerad och vädjar efter en vägbeskrivning.
För det är så svårt att veta vart jag ska, när jag inte vet vart jag står.