Livet hann i fatt mig och jag går för det mesta upp före solen. Pendlar mellan sjukhus och huskurer, försöker hålla immunförsvaret på avstånd i inkubationstid- och otid. Jag spritar händerna och håller mig isolerad, i väntan på klartecken. Jag författar slarviga noter i värmeljus-ljus och skriver parafras på mitt förflutna. För att det är till det bättre. Efter vintersolståndet blir det ljusare och livet känns nog verkligare då.
Tills dess lyder jag order och håller tummarna. Och egentligen är det inte så tokigt, med tanke på omständigheterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar