.
Ljuset om morgontimmarna är underexponerat och det är liksom synligt att luften är kall. Det är som att vakna upp till något som borde ha reinkarnerats, men jag känner bara att något har dött. Fönstret står öppet ett par centimeter och avlägset hörs stadsljuden. Jag drar täcket över huvudet, mest för att se om jag fortfarande kan höra fjärilarnas vingslag under huden. Kanske har de flyttat söderut. I köket droppar kranen. Vattendropparna slår mot diskhon i takt med sekundvisaren.
Det är en fin melodi. Jordnära och lagom.
Disken har byggt små torn. Det är stabila konstruktioner. Det vore synd att röra dem.
I botten av kaffeburken ligger ett dödsbevis av ensamma korn. Kaffet är slut.
Så jag byter strumpor och startar om.
Gnuggar morgonen ur ögonen och stämmer möte med verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar