Talking about a made up-kind of love.

Jag försöker studera världen men jag fastnar bland detaljer. Jag snubblar mellan definitioner och förordningar, och märker hur jag tappar mina nyanser på vägen. För att sedan fastna i någon annans spelplan. Den som är i 2D och där ingenting är ärligt.
Så jag hoppar över ett slag och väntar.
Tills jag inser att, vi kanske inte har olika spelregler, du jag.
Vi kanske bara spelar olika spel.

Three hearts for the price of two.

Mina vänner gråter över krossade hjärtan och jag försöker känna mitt. 
Jag tröstar och de förtröstar på det eviga lidandet, som de limmar ihop skärvorna från spruckna relationer.
För att sedan falla på öppna gator innan limmet har torkat.
Jag hyr ut min axel på permanent basis, sympatidricker rödvin på dagarna & raderar min utkorg. 
För att lära mig slutet på sagan a priori, och somna i frigida lakan. 

Two minute talk.

Jag är förvirrad, förundrad och lite förbannad.

För att det inte går att göra någon logisk analys av det som borde vara enkelt.

Och för att livet vore bättre med en bipacksedel. 

The wonderful thing about ugliness.

Livet tar tag i mig. Det skakar om mig, förför och förundrar mig. Det låter den iskalla Göteborgsluften suga ut mig benmärg, för att sedan spotta på den. Det blottar världen som den står, naken. Med dess talande vindar och färger som är lika tydliga i mörker som i ljus. Den som låter mig stå mitt i brunnsparken, med hjärtat ut-och-in-vänt. På grund av färgerna, dofterna och förmågan att få allting att gå i slow-motion, vid varje andetag. På grund av känslan. På grund av de första morgonljuden och förmågan att kunna filtrera bort hela stadsrytmen för att jag kan höra kyrkoklockorna klockan tolv.fyrtiofem.
Den som slår skiten ur mig, alla tolv ronder, för att sedan plåstra om mig och blåsa livet i mina ögon.
Livet som skakar om mig. Förför och förundrar mig. Förstör och begraver mig. Som låter den iskalla göteborgsluften suga ut min benmärg, för att sedan spotta på den. Som blottar världen som den står, naken. Med dess hjärtskärande vindar och lögner, som är lika otydliga i ljus som i mörker. Det som låter mig stå mitt i brunnsparken, med hjärtat ut-och-in-vänt. På grund av de krossade förhoppningarna. Löftena, och förmågan att kunna få allting att gå i repeat, vid varje andetag. Gårdagens misstag och förnedringar. På grund av självdestruktiviteten. På grund av känslan och förmågan att kunna blotta mig för hela verkligheten, som jag står, mitt i brunnsparken i gårdagens underkläder, klockan tolv.fyrtiofem.
Och önskar livet ur mig.
Livet som hänför och berör mig.
Som älskar och förstör mig.
Det hjärtskärande, förlösande, fantastiska livet.

To whom it may concern.

Helgen flöt ihop lite, fredag blev lördag och lite tvärt om. Verkligheten hann i fatt mig på spårvagnen och jag kände hur hjärtat sjönk i bröstkorgen. Jag har begravt mina drömmar och dränkt mitt hopp i rödvin, för att sedan somna i en dvala av självhat.
Jag luktar bakfylla och förstår inte varför människan är så destruktiv.
Och oärlig.
Men det finns fler dagar och det är antagligen bättre att leva än att hoppas.
Ändå.

Then we saw land.

Jag försonas med mitt överjag och återfinner rationaliteten. Jag låter den stora lyriken överrumpla mig som den beskriver livet på ett A4.

Det är ett fantastisk, fruktansvärt strategispel, livet.

En herre på täppan-lek, skoningslös, komplicerad och bipolär. Vi väljer karaktärer men lyckas aldrig riktigt karakterisera varandra. Vi analyserar, motiverar och bedrar varandra. Vi inspirerar, förundrar och förför varandra. För att förnedra varandra. För att snärja och underminera varandra.

Och i jakten på framgång förlorar vi hela tjusningen med allt. Vi blir tävlingsinriktade och dåliga förlorare. Vi börjar plocka leken ur kärleken. Och vi börjar ljuga precis lagom för att inte tro på den, men ändå ana att den kan vara sann. Den känslomässiga nihilismen.

Vi börjar fundera över varför vi ständigt förlorar, om livet är ett spel. Och vi blir cyniska.

-

Jag tror det är någonstans där, mitt i jakten på vilka vi är och vilka vi vill vara, i korsningen mellan ensam- och evigheten, som vi kan bestämma oss.

För att fuska och leva livet i färg.

Till förmån för euforin och den ömsesidiga respekten.

Till förmån för det enkla, vackra och ärliga. 

Som det var menat.

These thoughts of ours.

Ibland har mitt hjärta en förmåga att pumpa blodet åt fel håll. Det bildas något slags gurglande ljud i magen då och det låter som om fjärilarna drunknar. När blodet försvinner från händerna så sticker det i fingertopparna och jag kan inte identifiera om jag är illamående eller hungrig. Eller om det är någon slags känsla där emellan. 
Det uppträder oftast i väntan på vetskap. Inte i väntan på svar så mycket som en ny fråga. Det är då min bröstkorg tycks vända sig ut och in och revbenen som förut fungerade som en sköld är mer som persienner, som bara skyler det uppenbara. 
Det är då det är lite som att lära sig andas på nytt och det är nog därför jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig.
Tillslut stannar det gurglande ljudet upp och jag tänker att det är då fjärilarna dör.
Jag sörjer alltid att jag inte lyckas rädda dem, men det är så svårt att ge vind till deras vingar, utan syre. 

Take me down to the river and hold my hand as I'm lowered.

To be alone with you.

Precis innan kollektivtrafiken vaknar hörs fåglarna. I tidpunkten då det sena festfolket möter den tidiga arbetarklassen vid spårvagnshållplatserna. Då de är lika okunniga om varandras laster och dygder. Då de är lika nakna som de föddes. Med vidöppna ögon, bakom okunnighetens slöja. Då bördan och belöningen är kollektiv, som alltid i den sömndruckna sfären.
Sekunderna precis innan morgonen.
Det är fint.

Trip down memory lane.

Jag bläddrar igenom bilder över förlorade vänner och vänder vinylskivor från sextiotalet.
Det värker mellan revbenen och jag försöker att inte bli sentimental. Det knastrande ljudet från vinylspelaren ekar mellan de gröna väggarna på fjärde våningen och ljuset från två ensamma stearinljus gör sig fint mot stadssilhuetten.
-
Vi kanske inte behövde en evighet ihop.
Vi hade bra ögonblick.
och i slutet av dagen,
är de allt vi har ändå.

The ballad of the broken bones.

Utanför systembolaget väntar fängslade hundar på deras mästare. Svansen snuddar asfalten och lekfullheten har lämnat ögonen.
Det är ett märkligt beteende, där vi fängslar djur utan att nyttja deras kött. Att, utan evolutionära fördelar, träna dem, betinga & belöna dem bara för att mätta vår sadistiska hunger.
-
Converse & klackar vandrar över järntorgets kullersten. Handsfree & plastkassar. Upprullade mössor & sidbenor slänger snabba blickar mot tidtabellen, sex minuter kvar till vagnen och en kollektiv suck.
Alltid stressade, aldrig framme. Läderväskor och barnvagnar,
cigaretter & kaffe.
Tanklöshet.
Vi är hjärndöda. Våldtagna av reklam & konsumtionshysteri. Vi livnär oss på känslan av att vi aldrig duger så vi fortsätter söka. Söka vem vi är och glömmer bort vem vi vill vara.

Vi strävar efter under.
Vi söker mirakel & storslagna gester.
När allt som behövs är en iakttagelse,
beröring och ett andetag.

Kanske inser du en dag,
att livet är större än dig själv.

Take the sun from the sky and put it in my bedroom.

Jag sitter i fönstret med en halvrökt cigarett, insvept endast ett lakan. Göteborg har inte vaknat ännu & min hjärtrytm går i slow motion. Jag lyssnar till morgonljuden som jag blåser ut cigarettröken med kisande ögon. Vinden är inte lika hämndlysten som förr och det är lättare att andas. 

Jag fimpar cigaretten mot fönsterbrädan och låter huden dra ihop sig under lakanet. Det är nu, precis innan staden fylls av liv, jag känner att jag kan göra precis vad jag vill.
Sekunderna precis innan morgonen.
Det är fint. 

The truth about ignorance.

Things have a way of coming back to you in the end, pt. 2

Katastroferna utlöser varandra och världen analyserar orsaker. De orättvist fattiga blir fattigare och de feta rika fetare. Västvärldens aristokrater drömmer om vitare stränder, som de sover på sina sedelstoppade madrasser. 

Media vinklar sanningen och de lyckligt ovetande når aldrig kunskap. Somrarna på nordliga breddgrader blir varmare och medelsvensson slutar sopsortera. För vad är väl en vecka på Thailand, mot en månad på västkusten? 

Studenterna slutar äta kött och tapetserar världen med sin elegi, för att sedan låta barnen av dåtiden sy deras stuprörsjeans. Visionärerna söker den stora flykten, men fastnar i utrymmet mellan allt och ingenting, i skuggan av dem själva. Vi skriver våra klagosånger och identifierar våra plikter, för att sedan bryta våra löften innan första refrängen. 

Vi skänker pengar per sms, hyllar oss själva och börjar söka stordåd. Vi dricker vårt kaffe svart och rättvisemärkt, twittrar vårt senaste hjältedåd och hyllar teknikens profeter. Vi kallar oss ödmjuka och sköljer våra synder i vårt dricksvatten. 

För att sedan klandra storföretagens oljeutsläpp. Vi nyttjar varandra som medel för ett mål, låter produkter bli våra droger då vi blir produkternas beroende. Vi drömmer om familjeliv & förortsvillor, som vi pendlar till jobbet och torterar kommande generationer. Vi söker kärleken på Internet och slutar älska varandra. Vi slutar träffas face-face för att träffas face-facebook. Vi  kallar oss socialister. Vi kallar oss rättvisemärkta, heroiska och medvetna. Vi kallar oss övermänniskor, evolutionens mästerverk och guds bästa barn. Som vi skördar möjligheter med vårt storhetsvarsinne. Vi kallar oss välgörande men struntar i välgörenheten. 

Vi är hycklare. Universums antagonister som, efter två tusen år, inte kan finna den objektiva moralen. 

Vi är avbider av varandra som alltid är på väg, men aldrig framme. Och vi kallar oss levande, som ägnar livet åt det hjärtskärande, endorfinpumpande, orgasmiska sökandet efter det tomrum mellan allt och ingenting som kallas lycka. 

Som vi förgör den och livet förgår oss.

Tales of the rules of attraction.

Jag hör hur kvällsljuden dör utanför fönstret. Hur de bekämpas av den tidiga morgonens fågelsång. Hur gårdagens kärlekspar bryts upp, för att vandra hem i utslitna skor och smutsiga underkläder. Jag hör hur de släpar fötterna efter sig, med öl- och avsmak i mungipan och hjärtat i händerna. Och jag tänker hur de låter skorna sitta på när de kommer hem, för att gå rakt in i duschen. Jag ser hur vattnet rinner längs huvudet, över ansiktet. Jag föreställer mig en ung kvinna, som vid vattnets välkomna beröring lätt öppnar munnen, för att låta det skölja hennes spritsmakande strupe. Jag ser hur det rinner längs hakan, hur det tar med sig sminket och det fläckade samvetet. Hur det modigt försöker återskapa moralen som det rinner över full festmundering och ner över de utslitna skorna som alldeles nyss gått i främmande kvarter. Jag ser hur den unga kvinnan står, med ansiktet blickandes mot taket, hur hon inte kan skilja på sina tårar från vattendropparna, som hon fördömer jakten på lösningar och utlösningar, endorfiner och endoterma reaktioner. Hur hon någonstans mellan stånd och avstånd inser, att det är en hårfin linje mellan att förföra och förfära.

-

Men i ett vardagsrum på fjärde våningen vilar vardagsmoralen. 

Det luktar indisk chai & ömma fötter. 

Vi pratar om de stora visionärerna, ger replik till de döda filosoferna och hyllar de tomma sidorna. Vi pratar om lycka och lidande, lust och lidelse.

Ständigt finns en välkommen tystnad mellan orden. En sådan tystnad jag tänker mig finnas mellan två personer som, för första gången, upptäcker varandras kroppar, nakna under bara ett tunt lakan, med solens första strålar som stillsamt tränger in genom sömmarna.

Du pratar om makabra fascinationer och jag funderar på attraktioner i relation till sociala konstitutioner, som jag fördömer de hjärndöda normerna. 

Jag visar dig genvägen till min aorta och försöker kartlägga dina egenheter. 

Jag känner hur blodet rusar i fyrtakt mellan mina vitala organ, hur det sugs upp i varje lem och hur det tycks bli mousserande längst ut i fingertopparna. 

Jag överanalyserar & underskattar, observerar kroppsspråk i hopp om att återfinna rationaliteten. 

Mest för att undvika smutsiga underkläder och utslitna skor. För hur vackra vi än är bakom skylande persienner, ignorerar vi attraktionen, för att slippa bli kategoriserade av det kyska idealet.  

För att befordras från slampa till svärmorsdröm. Och, framför allt, för att inge den där auktoriteten. 

Så jag sparar romaner i utkorgen och väntar. 

För att någonstans mellan söndag och tisdag, lära mig spelreglerna till det determinerade skådespel som kallas livet. 

Som sig bör. 

The beginning of an end.

The beginning of a story.