Science not-so-fiction.

Utanför fönstret har rosorna dött & jag diskar i min morgonrock. På kvällen. Det är lite omvänt alltihop. Dagarna & resten. Mest för att rutiner känns onödiga nu. Jag räknar ner till mittenavoktober. Kryssar över dagarna i kalendern, som i ett dåligt skrivet manus. Jag lyder instruktioner och håller med, lyssnar, lär och låtsasgillar läget. Men jag får inte hoppas. Liksom inte vara tacksam, fast inte heller ledsen.

Det är bra, allting. Jag är utvald. Privilegierad. Jag sätter känslorna på mute, håller med och håller mig avhållsam. För det mesta. Jag infinner mig i ofrivilliga maximer, gillar på säkra platser & jag säger ingenting. 

Fjärilarna har gått i ide. Tillsammans med hela under-lakanen-i-morgonljus-känslan. Det fingertoppsfina & mellan-raderna-subtila.

Men det gör kanske ingenting. Det är ju lite omvänt alltihop och jag försöker ändå fokusera på andningen. I väntan på annat. 

Stop (e)motion and other things.

Det är inte tal om någon ångest, egentligen.

Ångest brukar beskrivas som någon slags rädsla eller oro och den är ganska obefintlig. Men allting annat är obefintligt, också. Det nya och pirrande. Dagarna tycks gå i repris och syret känns begagnat. 

Vi läser inövade repliker och gör aldrig mer än tillräckligt. 

Ibland verkar blodet också ha tröttnat på slentrianvardagen. Kanske är det därför det känns kolsyrat och bubblar sådär i benen om nätterna.  

Det kanske bara är rastlöshet, det är inte så farligt, egentligen. 

Men sommaren försvann bakom nerdragna persienner. Jag har iakttagit den i min morgonrock, franskt, romantiskt och riskfritt. Träden byter färg & människorna kläder. Dagarna går och gårdagen var alltid bättre förr. Men september känns läkande och hösten är välkommen. Morgonen är bitande frisk och om kvällarna känns asfalten uppvärmd. Regnet är skonsamt på ett vänskapligt sätt och det kanske är spännande nog, för nu.