Utanför fönstret har rosorna dött & jag diskar i min morgonrock. På kvällen. Det är lite omvänt alltihop. Dagarna & resten. Mest för att rutiner känns onödiga nu. Jag räknar ner till mittenavoktober. Kryssar över dagarna i kalendern, som i ett dåligt skrivet manus. Jag lyder instruktioner och håller med, lyssnar, lär och låtsasgillar läget. Men jag får inte hoppas. Liksom inte vara tacksam, fast inte heller ledsen.
Det är bra, allting. Jag är utvald. Privilegierad. Jag sätter känslorna på mute, håller med och håller mig avhållsam. För det mesta. Jag infinner mig i ofrivilliga maximer, gillar på säkra platser & jag säger ingenting.
Fjärilarna har gått i ide. Tillsammans med hela under-lakanen-i-morgonljus-känslan. Det fingertoppsfina & mellan-raderna-subtila.
Men det gör kanske ingenting. Det är ju lite omvänt alltihop och jag försöker ändå fokusera på andningen. I väntan på annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar