Note to self, or everybody else.

Jag står med utsträckta armar under träden när höstlöven faller. Ser deras sista piruetter innan de når marken och begravs under skosulor och vardagsstress. Jag promenerar med Patrick watson och drar fingrarna över höstvåta stenmurar. Och jag känner faktiskt att jag lever. För trots att höstlöven ligger döda, kommer träden åter igen att stå i full blom och egentligen skiftar livet lika mycket som årstiderna. Och det finns vackra ting emellan andetagen också. Som morgondimma, kvällssol och regelbundna hjärtslag.