Det är inte tal om någon ångest, egentligen.
Ångest brukar beskrivas som någon slags rädsla eller oro och den är ganska obefintlig. Men allting annat är obefintligt, också. Det nya och pirrande. Dagarna tycks gå i repris och syret känns begagnat.
Vi läser inövade repliker och gör aldrig mer än tillräckligt.
Ibland verkar blodet också ha tröttnat på slentrianvardagen. Kanske är det därför det känns kolsyrat och bubblar sådär i benen om nätterna.
Det kanske bara är rastlöshet, det är inte så farligt, egentligen.
Men sommaren försvann bakom nerdragna persienner. Jag har iakttagit den i min morgonrock, franskt, romantiskt och riskfritt. Träden byter färg & människorna kläder. Dagarna går och gårdagen var alltid bättre förr. Men september känns läkande och hösten är välkommen. Morgonen är bitande frisk och om kvällarna känns asfalten uppvärmd. Regnet är skonsamt på ett vänskapligt sätt och det kanske är spännande nog, för nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar