Then we saw land.

Jag försonas med mitt överjag och återfinner rationaliteten. Jag låter den stora lyriken överrumpla mig som den beskriver livet på ett A4.

Det är ett fantastisk, fruktansvärt strategispel, livet.

En herre på täppan-lek, skoningslös, komplicerad och bipolär. Vi väljer karaktärer men lyckas aldrig riktigt karakterisera varandra. Vi analyserar, motiverar och bedrar varandra. Vi inspirerar, förundrar och förför varandra. För att förnedra varandra. För att snärja och underminera varandra.

Och i jakten på framgång förlorar vi hela tjusningen med allt. Vi blir tävlingsinriktade och dåliga förlorare. Vi börjar plocka leken ur kärleken. Och vi börjar ljuga precis lagom för att inte tro på den, men ändå ana att den kan vara sann. Den känslomässiga nihilismen.

Vi börjar fundera över varför vi ständigt förlorar, om livet är ett spel. Och vi blir cyniska.

-

Jag tror det är någonstans där, mitt i jakten på vilka vi är och vilka vi vill vara, i korsningen mellan ensam- och evigheten, som vi kan bestämma oss.

För att fuska och leva livet i färg.

Till förmån för euforin och den ömsesidiga respekten.

Till förmån för det enkla, vackra och ärliga. 

Som det var menat.