Jag hör hur kvällsljuden dör utanför fönstret. Hur de bekämpas av den tidiga morgonens fågelsång. Hur gårdagens kärlekspar bryts upp, för att vandra hem i utslitna skor och smutsiga underkläder. Jag hör hur de släpar fötterna efter sig, med öl- och avsmak i mungipan och hjärtat i händerna. Och jag tänker hur de låter skorna sitta på när de kommer hem, för att gå rakt in i duschen. Jag ser hur vattnet rinner längs huvudet, över ansiktet. Jag föreställer mig en ung kvinna, som vid vattnets välkomna beröring lätt öppnar munnen, för att låta det skölja hennes spritsmakande strupe. Jag ser hur det rinner längs hakan, hur det tar med sig sminket och det fläckade samvetet. Hur det modigt försöker återskapa moralen som det rinner över full festmundering och ner över de utslitna skorna som alldeles nyss gått i främmande kvarter. Jag ser hur den unga kvinnan står, med ansiktet blickandes mot taket, hur hon inte kan skilja på sina tårar från vattendropparna, som hon fördömer jakten på lösningar och utlösningar, endorfiner och endoterma reaktioner. Hur hon någonstans mellan stånd och avstånd inser, att det är en hårfin linje mellan att förföra och förfära.
-
Men i ett vardagsrum på fjärde våningen vilar vardagsmoralen.
Det luktar indisk chai & ömma fötter.
Vi pratar om de stora visionärerna, ger replik till de döda filosoferna och hyllar de tomma sidorna. Vi pratar om lycka och lidande, lust och lidelse.
Ständigt finns en välkommen tystnad mellan orden. En sådan tystnad jag tänker mig finnas mellan två personer som, för första gången, upptäcker varandras kroppar, nakna under bara ett tunt lakan, med solens första strålar som stillsamt tränger in genom sömmarna.
Du pratar om makabra fascinationer och jag funderar på attraktioner i relation till sociala konstitutioner, som jag fördömer de hjärndöda normerna.
Jag visar dig genvägen till min aorta och försöker kartlägga dina egenheter.
Jag känner hur blodet rusar i fyrtakt mellan mina vitala organ, hur det sugs upp i varje lem och hur det tycks bli mousserande längst ut i fingertopparna.
Jag överanalyserar & underskattar, observerar kroppsspråk i hopp om att återfinna rationaliteten.
Mest för att undvika smutsiga underkläder och utslitna skor. För hur vackra vi än är bakom skylande persienner, ignorerar vi attraktionen, för att slippa bli kategoriserade av det kyska idealet.
För att befordras från slampa till svärmorsdröm. Och, framför allt, för att inge den där auktoriteten.
Så jag sparar romaner i utkorgen och väntar.
För att någonstans mellan söndag och tisdag, lära mig spelreglerna till det determinerade skådespel som kallas livet.
Som sig bör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar