Helgen flöt ihop lite, fredag blev lördag och lite tvärt om. Verkligheten hann i fatt mig på spårvagnen och jag kände hur hjärtat sjönk i bröstkorgen. Jag har begravt mina drömmar och dränkt mitt hopp i rödvin, för att sedan somna i en dvala av självhat.
Jag luktar bakfylla och förstår inte varför människan är så destruktiv.
Och oärlig.
Men det finns fler dagar och det är antagligen bättre att leva än att hoppas.
Ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar