Livet tar tag i mig. Det skakar om mig, förför och förundrar mig. Det låter den iskalla Göteborgsluften suga ut mig benmärg, för att sedan spotta på den. Det blottar världen som den står, naken. Med dess talande vindar och färger som är lika tydliga i mörker som i ljus. Den som låter mig stå mitt i brunnsparken, med hjärtat ut-och-in-vänt. På grund av färgerna, dofterna och förmågan att få allting att gå i slow-motion, vid varje andetag. På grund av känslan. På grund av de första morgonljuden och förmågan att kunna filtrera bort hela stadsrytmen för att jag kan höra kyrkoklockorna klockan tolv.fyrtiofem.
Den som slår skiten ur mig, alla tolv ronder, för att sedan plåstra om mig och blåsa livet i mina ögon.
Livet som skakar om mig. Förför och förundrar mig. Förstör och begraver mig. Som låter den iskalla göteborgsluften suga ut min benmärg, för att sedan spotta på den. Som blottar världen som den står, naken. Med dess hjärtskärande vindar och lögner, som är lika otydliga i ljus som i mörker. Det som låter mig stå mitt i brunnsparken, med hjärtat ut-och-in-vänt. På grund av de krossade förhoppningarna. Löftena, och förmågan att kunna få allting att gå i repeat, vid varje andetag. Gårdagens misstag och förnedringar. På grund av självdestruktiviteten. På grund av känslan och förmågan att kunna blotta mig för hela verkligheten, som jag står, mitt i brunnsparken i gårdagens underkläder, klockan tolv.fyrtiofem.
Och önskar livet ur mig.
Livet som hänför och berör mig.
Som älskar och förstör mig.
Det hjärtskärande, förlösande, fantastiska livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar